måndag 1 oktober 2012

VoIF Diana 2.0 - eller en omtumlande resa i fotbollens nedre regioner!

Måste först be om ursäkt för att jag varit usel på att posta inlägg i denna blogg! Jag lovar att bli bättre!

VoIF Diana 2.0 - varför denna rubrik? Jo, det är nämligen så att fotbollslaget VoIF Diana har blivit en uppdaterad version och jag skall ge er en lång beskrivning av hur det har gått till!

Vi flyttar oss till den 25 september 2011 - det är dagen då VoIF Diana skall spela den 18 och sista omgången i division 6 norra. Tabellplaceringen var redan given att det skulle bli sista platsen! Vad händer då? Jo, 26 st spelare har plötsligt valt något annat att göra än att spela fotboll denna söndagseftermiddag. Med så många återbud stod vi där utan att få ihop fullt lag - vi hade åtta (8) spelare.  Då återstod bara att lämna WO - ställa in matchen och ge motståndarna 3 poäng och betala en straffavgift på ca 6 000:-.... Den summan motsvarar ungefär planhyrorna för alla hemmamatcher den säsongen.....

Att spelarna inte brydde sig - det förstår jag - men det är som ledare minst sagt pinsamt att få lämna WO! Jag har aldrig varit med om det under mina 29 år i VoIF Diana!

Detta kunde faktiskt ha varit slutet för VoIF Diana - men det kändes surt att ta ett nedläggningsbeslut inför föreningens 110:e år!  Men vi befann oss verkligen på botten.

Tränaren lämnade oss - jag förstår verkligen varför!  Han hade fått se en nedåtgående trend både fotbollsmässigt och framförallt på träningsnärvaron! Spelarna kom i stort sett bara till matcherna, när man ringde efter dem!

Detta hade börjat redan under säsongen 2010 - men nu slog det alla bottenrekord!

Vad skulle vi göra för att hålla liv i den gamla damen? Ett antal personer fick en förfrågan om de skulle kunna tänka sig att träna VoIF Diana - men av olika anledningar blev det inte något napp!

Det här med träningstider är en annan lustig sak... Under flera år hade vi tränat i fotbollshallen under höstarna. Vi har fått urusla tider, men det har varit ganska bra med folk. Nu hade det dock börjat klagas över den sena tiden, så undertecknad tog kontakt med Eskilstuna Fritid och undrade över om det fanns någon bättre tid i en gymnastiksal. Döm om min förvåning - de kunde erbjuda Djurgårdsskolans gymnastiksal på onsdagar klockan 19.30-21.00!  Det är annars en tid, som en division sju-klubb bara kan drömma om!

Vi satte igång i början på oktober - de enda som dök upp var våra killar som är födda runt 1991! Efter hand dök det upp ett par gamla trotjänare till - men det såg inte bra ut, om man hade tänkt sig att ställa upp med ett lag i seriespel!  Uppenbarligen var det inte träningstiderna det var fel på!

Vi fortsatte att mala på och varje gång kom det 6-10 personer, samtidigt pågick ett arbete med att få en tränare till föreningen. Träningsmatcherna stod för dörren och det var inte så roligt att tänka på det, när antalet tränande spelare, var oroväckande lågt.

Nu befinner vi oss i början på februari och träningsnärvaron är fortfarande alldeles för låg! Vi har fått ett tips om en tränare, som var sugen på att börja träna ett lag igen!  Delar av styrelsen börjar med att kontakta Lazar Vasilevski  för att höra om han, som ryktet sa, var sugen på att träna ett lag? Lazar var nog sugen, men beslutet dröjde, men vi kände att det skulle nog lösa sig!

Allt löste sig och Lazar hoppade på ett "mission impossible"! Vi i styrelsen var väldigt noga med att poängtera att det i första hand gällde att få föreningen att överleva! Det sportsliga resultatet kom i andra hand!

Med Lazar kom också Tommy Vasilevski, Abbas Al-Ali, Dejan Sakotic och Elvir Cimirotic. Dessa killar kom att få en huvudroll, skulle det visa sig framöver... De blev stommen i nybygget tillsammans med Rasmus Ahlberg, som solidariskt stannade kvar i föreningen!

Första helgen i mars - dags för första träningsmatchen mot ÖIS på Torshargs konstgräs. Vi hade fått ihop ett lag - bestående av personer med mycket varierande fotbollskunskaper. Det var allt från ganska rutinerade spelare, till killar som aldrig spelat en organiserad match! Vi fick stryk med 8-1 - men vi var med i matchen igen.

Träningsnärvaron blev bättre och bättre, men ibland blev det lite gott och blandat till matcherna. Det var bröder och kusiner och släktingar, som ställde upp, när det krisade med spelare. Här måste vi ge en stor eloge till Jim Asplund, som ringde många samtal för att få igång de gamla spelarna.

De gamla spelarna - är ett kapitel för sig! De var med någon träningsmatch, men konstaterade att de inte kände igen sig i klubben längre och sedan såg vi dem inte mer. Tack till Roger Sandström som ställde upp i målet, under träningsmatcherna.

Det blev några inställda träningsmatcher, men det berodde inte på oss! Antingen var det vädret eller också var det motståndarna, som inte fick ihop lag....

Vi vann en träningsmatch och förlorade övriga, det var inga katastrofer men....

Antalet spelare på träningen ökade för varje gång, det var dock ganska ojämn klass på de som kom. Men som sagt, det var överlevnad som gällde och alla behövs för att få ihop laget!

VoIF Diana hade nu blivit något av ett FN i miniatyr. Vi hade spelare med bakgrund från Balkanhalvön, Irak, Sydamerika, Afrika, Sverige, Afghanistan.... Det var många viljor att jämka ihop! Men klubben levde och det såg ut som vi skulle komma till seriespel också! 

Här slutar del ett i denna trilogi. Jag återkommer om någon dag med del två, vårsäsongen....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar