Därför är detta blogginlägg skrivet av Rasmus Ahlberg - den spelare som varit med längst i föreningen (Han är 21 år)....
VoIF Diana 2012 – Från uträknade till något att räkna med
Länge såg det ut som att VoIF
Diana anno 2012 inte skulle existera överhuvudtaget. Även om ingen sa det rent
ut i vintras, kändes det då tämligen hopplöst att få ihop ett lag till den här
säsongen. 2011 hade varit ett dystert år för oss på fotbollsplanen. Vi hamnade
sist i tabellen och åkte ur division 6. Ändå var det inte det faktumet som sved
mest, nej, det var att på träningarna lyckades vi sällan överstiga ens tio till
antalet. När spelarnas Dianahjärta behövdes plockas fram på riktigt, var det
till slut inte många som brydde sig. Till matcherna blev det allt svårare att
få ihop lag och i den sista seriematchen tvingades vi lämna Walk Over. Det
kändes rent ut sagt fördjävligt. Med detta i färskt minne var bilden av Dianas
fotbollslag ganska nedslående under senhösten och vintern. För inte blev vi
fler på våra onsdagsträningar i Djurgårdsskolan. Smålagsspel á la fyra mot
fyra, i bästa fall, blev ett återkommande inslag. Av föregående års lag tycktes
nu endast återstå en spillra. Dessutom hade vi ingen tränare som kunde elda på
och ingjuta hopp. Läget tedde sig mycket prekärt och besvärligt. Men när
mörkret var som värst, då väntade gryningen.
Vi var inne i bistra februari
månad när allt plötsligt tog en ny vändning. Deltagarantalet på träningarna
sköt i höjden, och det var inte tack vare det gamla gardet. In kom ett helt
nytt och entusiastiskt gäng, som gjorde tvåmålsspelet vettigare. De var runt
tio stycken varje gång och det tog ett tag innan man förstod var alla kom
ifrån. Det var mestadels spillrorna från nedlagda FC Balkan, men även några som
aldrig spelat organiserad fotboll innan. Att de fick lust att börja träna med
Diana var det bästa som kunde hända klubben. På träningarna började vid ungefär
samma tidpunkt också en figur att smyga runt i kulisserna, mannen som skulle
bli vår nye tränare, Lazar Vasilevski. Vi hade ett spelarmöte där han
presenterades, träningsnärvaron fortsatte att vara hög, övningarna
intensifierades och allt begynte att ta en mer seriös stämpel. Laget började ta
form.
Sedan var det dags att inleda
träningsmatchandet. Fortfarande fanns en del ”gamla” Dianaspelare kvar, men de
flesta droppade av efterhand och det stod tidigt klart att stommen i laget
skulle utgöras av våra nyförvärv. Första träningmatchen stod mot Östermalm och
slutresultatet (1-8) sa nog det mesta om den tillställningen. Men det viktiga
att ha i åtanke är att detta var den första riktiga matchen någonsin för flera
spelare. Dessutom hade de flesta aldrig spelat med varandra tidigare. Något
sämre resultat skulle vi faktiskt heller inte göra på hela säsongen. Vidare
blandade vi och gav på försäsongen. Riktigt bra insatser (4-1 mot Verdandi)
blandades med mindre bra (Flen 0-2). Signifikativast av de alla var genrepet
inför seriepremiären, mot Stora Sundby. Första halvlek var stundtals
katastrofal spelmässigt, och vi låg rättvist under med 4-0. I andra halvlek
skedde en scenförändring och vi dominerade totalt, dock så lyckades vi bara
pricka in ett mål. Matchen siade lite om hur säsongen skulle se ut. Detta är
ändå sådant som man får ha överseende med i ett, i stort sett, nytt lag.
Självklart är det frustrerande för alla inblandade, särskilt för oss spelare
själva, när spelet inte fungerar konstant. Men även om det såg rent ut sagt
uselt ut på matcherna periodvis, var undertecknad själv aldrig överdrivet
orolig inför året. För på träningarna var det vissa gånger riktigt bra spel.
Alla hade boll i sig och alla hade viljan, det var det viktigaste. Förvisso
skulle det naturligtvis ta tid att se resultat, men någonstans inom oss
bubblade kunnandet.
Premiärer var inte vår grej i år.
Precis som första träningsmatchen, slutade första seriematchen med storstryk.
1-7 borta mot Södertälje i början av maj var ingen höjdare. Alltjämt hade laget
svårt att ”lära känna” varandra på planen. Positionsspelet var en akilleshäl,
likaså försvarsspelet över hela planen. Något eget konstruktivt spel fanns
heller inte att tala om. När det sedan går trögt resultatmässigt, sätter det
sig i huvudet och många vill göra saker själv istället för att involvera
lagkamrater på planen. Egentligen har vi under hela säsongen aldrig varit underlägsna
motståndaren, om man tittar individuellt. Det är som lag vi fallerat vid våra
förluster. I början av serien hade vi mycket problem med djupledslöpningar,
varvid vi släppte in massor av frilägesmål. När vi väl fick lite bukt på dem så
fortsatte det med insläppta hörnmål. Mycket av detta hängde ihop med
träningsnärvaron, kommer inte folk och tränar kan man inte fila på situationer
som behöver förbättras. Att färre kom och tränade medförde i sin tur att vi i
princip aldrig kunde ställa upp med samma lag två matcher i rad, och
kontinuitet är faktiskt en viktig faktor för att få laget att fungera
tillsammans. Ett problem som dock inte kan bortförklaras under några
omständigheter är onödiga kort och tjafs på planen. Det hörde givetvis samman
med våra dåliga resultat, och det blev bättre i takt med att säsongen gick, men
det har aldrig hjälpt att gnälla på domaren. Eller att gnälla på med- eller
motspelare. Vi har fått X antal horribla gula och röda kort. Och vår placering
i Fair-Play listan är knappast smickrande.
Att sådant beteende på en fotbollsplan inte bidrar till en godare
lagsämja bör vara vetenskapligt bevisat. Således ska vi försöka få bort allt
dåligt uppträdande, det vinner vi på i längden. För övrigt gick inte
vårsäsongen särskilt lysande. Standardresultatet var 2-4, vilket vi förlorade
med tre gånger. Därutöver hade vi en vinst, en oavgjord och en förlust till. Vi
hade inte gjort bort oss i någon match, en del gånger hade vi oflyt, men det
var poängen som saknades. En väl genomförd kväll mot blivande serietvåan
Mariefred, trots förlust 2-4, satte punkt innan sommaruppehållet. Spelet på
slutet hade sett bättre och bättre ut, så det fanns hopp inför fortsättningen.
När höstsäsongen skulle sparka
igång var det lätt att få en déjà vu-liknande känsla. Återigen tycktes det som
att hela laget var nytt. Flera nyförvärv hade anslutit medan en del från våren
inte fanns med längre. Träningsmatchen mot Ärla gav dock positiva svar och vi
vann med 2-1. Känslan var att vi hade fått in lite spetskompetens, och att
laget blivit mer homogent. Samtidigt vällde det in folk på träningarna som
aldrig förr. Ofta var vi runt 20 stycken, vilket resulterade i att
matchliknande övningar kunde genomföras. Medelåldern på de nya i laget var
förbluffande låg, och det kändes som att det var precis vad Diana behövde. Ändå
inledde vi serien riktigt knackigt. Två storförluster på hemmaplan, 0-6 mot
Mariefred och 1-6 mot Stenkvista, var kanske inte det bästa som kunde hända ett
nykomponerat gäng. Eller möjligen var det just det. För trots dessa plumpar
fortsatte vi att kriga, och det skulle i slutändan ge resultat. I just de
inledande matcherna, speciellt mot Stenkvista, hade vi otroligt svårt att sätta
våra målchanser. Vi kom till finfina lägen, men det var som förgjort när vi
satte till foten. Så det fanns ingen egentlig oro för det offensiva. Med
ordinarie målvakt borta och förändringar i backlinjen går det heller inte att
uppnå perfekt försvarsspel på studs. Men vi kom tillbaka.
Vändningen skedde i
omgång 11, mot Jäder. Visserligen blev det förlust med 3-2, där vi släppte in
det avgörande målet i slutet, fast det var ändå ett stort steg framåt.
Förssvarsspelet fungerade mycket tillfredsställande och för första gången på
väldigt länge fick vi igång ett eget spel. Vi rullade oftare än att slå
meningslösa långbollar. Vi tänkte enkelt istället för att tänka svårt. Att
spela till närmaste gubbe var något vi började få inpräntat. Såklart hade det
varit på träningarna vi anammat denna filosofi, och äntligen fick vi ut det på
match också. Belöningen kom redan i nästa drabbning i Nykvarn. Diana
fullkomligt mosade ett håglöst New Mill med 12-2. Det som är minnesvärt med den
matchen är att laget aldrig slutade upp med att spela till varandra, trots att
motståndarna låg i lördagskoma. Typ. Den fina formen tog vi med oss när vi åkte
upp till Södertälje för en batalj med serieledande Betnahrin. De är otroligt
duktiga på att rulla boll och i inledningen av matchen var vi faktiskt
utspelade. Men sedan tog vi oss i kragen och skapade chans på chans. I andra
halvlek tog vi över och nu var det vi som spelade ut dem. Närmare än en
reducering till 3-2 kom vi inte, även om kvitteringsdoften var påtaglig mot slutet.
Insatsen mot serieledarna tycker jag står ut under året, kanske var det vår
bästa prestation. Att komma från en dålig start, mot ett så passningsskickligt
lag, och sakta äta sig in i matchen, det visade att vår trodde på vår spelidé.
Av bara farten vann vi därefter de två sista matcherna i serien. Först 2-0
borta mot Fogdö och slutligen 3-1 mot Södertälje, efter stabila insatser.
Till sist kommer en
sammanfattning kring en säsong som inleddes i moll, sakta skiftade över till
något ljusare, och som avslutades i härligaste dur. Den största vinsten i år
torde vara att vi ens fick ett lag på benen. Räddningen blev alla de spelare
som kom in i samband med att Lazar skrev på. Efter detta har nog Per Båverud
fått skicka in fler övergångspapper till förbundet än vi haft matcher.
Allteftersom har vi fått in fler och fler som velat vara med och lira.
Fotbollsspelare från olika kulturer och bakgrunder har förenats till en salig
blandning. Atmosfären i laget har blivit positiv och skön, där alla hälsar på
alla innan träningar och matcher. Klubben är lyckligt lottade som fått spelare
med hängivenhet och passion för fotbollen, med viljan att vinna och att bli
bättre. Dessutom är många unga, här finns alltså sparkapital att hämta inför
framtiden. Oberoende av spelduglighet så är prioritet ett att det finns
tillräckligt med folk, och det har vi nu, det finns en bas att bygga på
framöver. Men att laget sedan har potential, det borde alla vara överens om
efter avslutningen på serien. Här ser man vad resultatet blir om alla jobbar
för varandra, om startelvan får någorlunda kontinuitet och om många tränar.
Viktigast av allt var emellertid att alla inblandade fortsatte att tro på vår
förmåga. Annars hade vi troligen gett upp efter halva serien i år. Nu gav vi
inte upp, vi krigade på. Publiken som såg oss kan inte ha trott sina ögon om de
såg oss först under vårkanten, samt senare jämförde med höstens sista matcher.
Var det verkligen samma lag? Förvandlingen har varit total. I tabellen och
historieböckerna kommer det för evigt att stå att VoIF Diana slutade åtta och
sist. Men vi själva vet vår kapacitet. Hade säsongen inletts i september finns
en mycket stor chans att vi slutat i toppen av tabellen, istället för tvärtom.
Därför är det på ett sätt synd att säsongen tog slut nu. Insikten kom att vi
kunde stå upp mot alla andra lag serien. På de sista 4 matcherna tog vi 9
poäng, 12 poäng på 5 matcher om vi inräknar en träningsmatch. Det är därifrån
som vi tar avstamp till nästa säsong, dit vi kommer komma tillbaka starkare än
någonsin. Var så säkra på det.
VoIF Diana är en anrik förening
som stått emot otaliga törnar under årens lopp. Men alltid så reser sig
Sveriges svar på ”Den gamla damen” igen, om än på stapplande ben. Nu sträcker
vi oss upprätt och går framtiden till mötes, en framtid
fylld av utmaningar. Vi ser fram emot den med tillförsikt. Återigen är Diana
att räkna med på planen.
Rasmus Ahlberg, den 2 oktober
2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar