Jag har i tre inlägg försökt beskriva min syn på VoIF Dianas säsong.  Jag vill också låta någon annan beskriva sin syn på samma säsong.

Därför är detta blogginlägg skrivet av Rasmus Ahlberg - den spelare som varit med längst i föreningen (Han är 21 år)....

VoIF Diana 2012 – Från uträknade till något att räkna med

 Länge såg det ut som att VoIF Diana anno 2012 inte skulle existera överhuvudtaget. Även om ingen sa det rent ut i vintras, kändes det då tämligen hopplöst att få ihop ett lag till den här säsongen. 2011 hade varit ett dystert år för oss på fotbollsplanen. Vi hamnade sist i tabellen och åkte ur division 6. Ändå var det inte det faktumet som sved mest, nej, det var att på träningarna lyckades vi sällan överstiga ens tio till antalet. När spelarnas Dianahjärta behövdes plockas fram på riktigt, var det till slut inte många som brydde sig. Till matcherna blev det allt svårare att få ihop lag och i den sista seriematchen tvingades vi lämna Walk Over. Det kändes rent ut sagt fördjävligt. Med detta i färskt minne var bilden av Dianas fotbollslag ganska nedslående under senhösten och vintern. För inte blev vi fler på våra onsdagsträningar i Djurgårdsskolan. Smålagsspel á la fyra mot fyra, i bästa fall, blev ett återkommande inslag. Av föregående års lag tycktes nu endast återstå en spillra. Dessutom hade vi ingen tränare som kunde elda på och ingjuta hopp. Läget tedde sig mycket prekärt och besvärligt. Men när mörkret var som värst, då väntade gryningen.

Vi var inne i bistra februari månad när allt plötsligt tog en ny vändning. Deltagarantalet på träningarna sköt i höjden, och det var inte tack vare det gamla gardet. In kom ett helt nytt och entusiastiskt gäng, som gjorde tvåmålsspelet vettigare. De var runt tio stycken varje gång och det tog ett tag innan man förstod var alla kom ifrån. Det var mestadels spillrorna från nedlagda FC Balkan, men även några som aldrig spelat organiserad fotboll innan. Att de fick lust att börja träna med Diana var det bästa som kunde hända klubben. På träningarna började vid ungefär samma tidpunkt också en figur att smyga runt i kulisserna, mannen som skulle bli vår nye tränare, Lazar Vasilevski. Vi hade ett spelarmöte där han presenterades, träningsnärvaron fortsatte att vara hög, övningarna intensifierades och allt begynte att ta en mer seriös stämpel. Laget började ta form.

Sedan var det dags att inleda träningsmatchandet. Fortfarande fanns en del ”gamla” Dianaspelare kvar, men de flesta droppade av efterhand och det stod tidigt klart att stommen i laget skulle utgöras av våra nyförvärv. Första träningmatchen stod mot Östermalm och slutresultatet (1-8) sa nog det mesta om den tillställningen. Men det viktiga att ha i åtanke är att detta var den första riktiga matchen någonsin för flera spelare. Dessutom hade de flesta aldrig spelat med varandra tidigare. Något sämre resultat skulle vi faktiskt heller inte göra på hela säsongen. Vidare blandade vi och gav på försäsongen. Riktigt bra insatser (4-1 mot Verdandi) blandades med mindre bra (Flen 0-2). Signifikativast av de alla var genrepet inför seriepremiären, mot Stora Sundby. Första halvlek var stundtals katastrofal spelmässigt, och vi låg rättvist under med 4-0. I andra halvlek skedde en scenförändring och vi dominerade totalt, dock så lyckades vi bara pricka in ett mål. Matchen siade lite om hur säsongen skulle se ut. Detta är ändå sådant som man får ha överseende med i ett, i stort sett, nytt lag. Självklart är det frustrerande för alla inblandade, särskilt för oss spelare själva, när spelet inte fungerar konstant. Men även om det såg rent ut sagt uselt ut på matcherna periodvis, var undertecknad själv aldrig överdrivet orolig inför året. För på träningarna var det vissa gånger riktigt bra spel. Alla hade boll i sig och alla hade viljan, det var det viktigaste. Förvisso skulle det naturligtvis ta tid att se resultat, men någonstans inom oss bubblade kunnandet.

Premiärer var inte vår grej i år. Precis som första träningsmatchen, slutade första seriematchen med storstryk. 1-7 borta mot Södertälje i början av maj var ingen höjdare. Alltjämt hade laget svårt att ”lära känna” varandra på planen. Positionsspelet var en akilleshäl, likaså försvarsspelet över hela planen. Något eget konstruktivt spel fanns heller inte att tala om. När det sedan går trögt resultatmässigt, sätter det sig i huvudet och många vill göra saker själv istället för att involvera lagkamrater på planen. Egentligen har vi under hela säsongen aldrig varit underlägsna motståndaren, om man tittar individuellt. Det är som lag vi fallerat vid våra förluster. I början av serien hade vi mycket problem med djupledslöpningar, varvid vi släppte in massor av frilägesmål. När vi väl fick lite bukt på dem så fortsatte det med insläppta hörnmål. Mycket av detta hängde ihop med träningsnärvaron, kommer inte folk och tränar kan man inte fila på situationer som behöver förbättras. Att färre kom och tränade medförde i sin tur att vi i princip aldrig kunde ställa upp med samma lag två matcher i rad, och kontinuitet är faktiskt en viktig faktor för att få laget att fungera tillsammans. Ett problem som dock inte kan bortförklaras under några omständigheter är onödiga kort och tjafs på planen. Det hörde givetvis samman med våra dåliga resultat, och det blev bättre i takt med att säsongen gick, men det har aldrig hjälpt att gnälla på domaren. Eller att gnälla på med- eller motspelare. Vi har fått X antal horribla gula och röda kort. Och vår placering i Fair-Play listan är knappast smickrande.  Att sådant beteende på en fotbollsplan inte bidrar till en godare lagsämja bör vara vetenskapligt bevisat. Således ska vi försöka få bort allt dåligt uppträdande, det vinner vi på i längden. För övrigt gick inte vårsäsongen särskilt lysande. Standardresultatet var 2-4, vilket vi förlorade med tre gånger. Därutöver hade vi en vinst, en oavgjord och en förlust till. Vi hade inte gjort bort oss i någon match, en del gånger hade vi oflyt, men det var poängen som saknades. En väl genomförd kväll mot blivande serietvåan Mariefred, trots förlust 2-4, satte punkt innan sommaruppehållet. Spelet på slutet hade sett bättre och bättre ut, så det fanns hopp inför fortsättningen.

När höstsäsongen skulle sparka igång var det lätt att få en déjà vu-liknande känsla. Återigen tycktes det som att hela laget var nytt. Flera nyförvärv hade anslutit medan en del från våren inte fanns med längre. Träningsmatchen mot Ärla gav dock positiva svar och vi vann med 2-1. Känslan var att vi hade fått in lite spetskompetens, och att laget blivit mer homogent. Samtidigt vällde det in folk på träningarna som aldrig förr. Ofta var vi runt 20 stycken, vilket resulterade i att matchliknande övningar kunde genomföras. Medelåldern på de nya i laget var förbluffande låg, och det kändes som att det var precis vad Diana behövde. Ändå inledde vi serien riktigt knackigt. Två storförluster på hemmaplan, 0-6 mot Mariefred och 1-6 mot Stenkvista, var kanske inte det bästa som kunde hända ett nykomponerat gäng. Eller möjligen var det just det. För trots dessa plumpar fortsatte vi att kriga, och det skulle i slutändan ge resultat. I just de inledande matcherna, speciellt mot Stenkvista, hade vi otroligt svårt att sätta våra målchanser. Vi kom till finfina lägen, men det var som förgjort när vi satte till foten. Så det fanns ingen egentlig oro för det offensiva. Med ordinarie målvakt borta och förändringar i backlinjen går det heller inte att uppnå perfekt försvarsspel på studs. Men vi kom tillbaka.

Vändningen skedde i omgång 11, mot Jäder. Visserligen blev det förlust med 3-2, där vi släppte in det avgörande målet i slutet, fast det var ändå ett stort steg framåt. Förssvarsspelet fungerade mycket tillfredsställande och för första gången på väldigt länge fick vi igång ett eget spel. Vi rullade oftare än att slå meningslösa långbollar. Vi tänkte enkelt istället för att tänka svårt. Att spela till närmaste gubbe var något vi började få inpräntat. Såklart hade det varit på träningarna vi anammat denna filosofi, och äntligen fick vi ut det på match också. Belöningen kom redan i nästa drabbning i Nykvarn. Diana fullkomligt mosade ett håglöst New Mill med 12-2. Det som är minnesvärt med den matchen är att laget aldrig slutade upp med att spela till varandra, trots att motståndarna låg i lördagskoma. Typ. Den fina formen tog vi med oss när vi åkte upp till Södertälje för en batalj med serieledande Betnahrin. De är otroligt duktiga på att rulla boll och i inledningen av matchen var vi faktiskt utspelade. Men sedan tog vi oss i kragen och skapade chans på chans. I andra halvlek tog vi över och nu var det vi som spelade ut dem. Närmare än en reducering till 3-2 kom vi inte, även om kvitteringsdoften var påtaglig mot slutet. Insatsen mot serieledarna tycker jag står ut under året, kanske var det vår bästa prestation. Att komma från en dålig start, mot ett så passningsskickligt lag, och sakta äta sig in i matchen, det visade att vår trodde på vår spelidé. Av bara farten vann vi därefter de två sista matcherna i serien. Först 2-0 borta mot Fogdö och slutligen 3-1 mot Södertälje, efter stabila insatser.

Till sist kommer en sammanfattning kring en säsong som inleddes i moll, sakta skiftade över till något ljusare, och som avslutades i härligaste dur. Den största vinsten i år torde vara att vi ens fick ett lag på benen. Räddningen blev alla de spelare som kom in i samband med att Lazar skrev på. Efter detta har nog Per Båverud fått skicka in fler övergångspapper till förbundet än vi haft matcher. Allteftersom har vi fått in fler och fler som velat vara med och lira. Fotbollsspelare från olika kulturer och bakgrunder har förenats till en salig blandning. Atmosfären i laget har blivit positiv och skön, där alla hälsar på alla innan träningar och matcher. Klubben är lyckligt lottade som fått spelare med hängivenhet och passion för fotbollen, med viljan att vinna och att bli bättre. Dessutom är många unga, här finns alltså sparkapital att hämta inför framtiden. Oberoende av spelduglighet så är prioritet ett att det finns tillräckligt med folk, och det har vi nu, det finns en bas att bygga på framöver. Men att laget sedan har potential, det borde alla vara överens om efter avslutningen på serien. Här ser man vad resultatet blir om alla jobbar för varandra, om startelvan får någorlunda kontinuitet och om många tränar. Viktigast av allt var emellertid att alla inblandade fortsatte att tro på vår förmåga. Annars hade vi troligen gett upp efter halva serien i år. Nu gav vi inte upp, vi krigade på. Publiken som såg oss kan inte ha trott sina ögon om de såg oss först under vårkanten, samt senare jämförde med höstens sista matcher. Var det verkligen samma lag? Förvandlingen har varit total. I tabellen och historieböckerna kommer det för evigt att stå att VoIF Diana slutade åtta och sist. Men vi själva vet vår kapacitet. Hade säsongen inletts i september finns en mycket stor chans att vi slutat i toppen av tabellen, istället för tvärtom. Därför är det på ett sätt synd att säsongen tog slut nu. Insikten kom att vi kunde stå upp mot alla andra lag serien. På de sista 4 matcherna tog vi 9 poäng, 12 poäng på 5 matcher om vi inräknar en träningsmatch. Det är därifrån som vi tar avstamp till nästa säsong, dit vi kommer komma tillbaka starkare än någonsin. Var så säkra på det. 

VoIF Diana är en anrik förening som stått emot otaliga törnar under årens lopp. Men alltid så reser sig Sveriges svar på ”Den gamla damen” igen, om än på stapplande ben. Nu sträcker vi oss upprätt och går framtiden till mötes, en framtid fylld av utmaningar. Vi ser fram emot den med tillförsikt. Återigen är Diana att räkna med på planen. 

Rasmus Ahlberg, den 2 oktober 2012.