Jag har i tre inlägg försökt beskriva min syn på VoIF Dianas säsong.  Jag vill också låta någon annan beskriva sin syn på samma säsong.

Därför är detta blogginlägg skrivet av Rasmus Ahlberg - den spelare som varit med längst i föreningen (Han är 21 år)....

VoIF Diana 2012 – Från uträknade till något att räkna med

 Länge såg det ut som att VoIF Diana anno 2012 inte skulle existera överhuvudtaget. Även om ingen sa det rent ut i vintras, kändes det då tämligen hopplöst att få ihop ett lag till den här säsongen. 2011 hade varit ett dystert år för oss på fotbollsplanen. Vi hamnade sist i tabellen och åkte ur division 6. Ändå var det inte det faktumet som sved mest, nej, det var att på träningarna lyckades vi sällan överstiga ens tio till antalet. När spelarnas Dianahjärta behövdes plockas fram på riktigt, var det till slut inte många som brydde sig. Till matcherna blev det allt svårare att få ihop lag och i den sista seriematchen tvingades vi lämna Walk Over. Det kändes rent ut sagt fördjävligt. Med detta i färskt minne var bilden av Dianas fotbollslag ganska nedslående under senhösten och vintern. För inte blev vi fler på våra onsdagsträningar i Djurgårdsskolan. Smålagsspel á la fyra mot fyra, i bästa fall, blev ett återkommande inslag. Av föregående års lag tycktes nu endast återstå en spillra. Dessutom hade vi ingen tränare som kunde elda på och ingjuta hopp. Läget tedde sig mycket prekärt och besvärligt. Men när mörkret var som värst, då väntade gryningen.

Vi var inne i bistra februari månad när allt plötsligt tog en ny vändning. Deltagarantalet på träningarna sköt i höjden, och det var inte tack vare det gamla gardet. In kom ett helt nytt och entusiastiskt gäng, som gjorde tvåmålsspelet vettigare. De var runt tio stycken varje gång och det tog ett tag innan man förstod var alla kom ifrån. Det var mestadels spillrorna från nedlagda FC Balkan, men även några som aldrig spelat organiserad fotboll innan. Att de fick lust att börja träna med Diana var det bästa som kunde hända klubben. På träningarna började vid ungefär samma tidpunkt också en figur att smyga runt i kulisserna, mannen som skulle bli vår nye tränare, Lazar Vasilevski. Vi hade ett spelarmöte där han presenterades, träningsnärvaron fortsatte att vara hög, övningarna intensifierades och allt begynte att ta en mer seriös stämpel. Laget började ta form.

Sedan var det dags att inleda träningsmatchandet. Fortfarande fanns en del ”gamla” Dianaspelare kvar, men de flesta droppade av efterhand och det stod tidigt klart att stommen i laget skulle utgöras av våra nyförvärv. Första träningmatchen stod mot Östermalm och slutresultatet (1-8) sa nog det mesta om den tillställningen. Men det viktiga att ha i åtanke är att detta var den första riktiga matchen någonsin för flera spelare. Dessutom hade de flesta aldrig spelat med varandra tidigare. Något sämre resultat skulle vi faktiskt heller inte göra på hela säsongen. Vidare blandade vi och gav på försäsongen. Riktigt bra insatser (4-1 mot Verdandi) blandades med mindre bra (Flen 0-2). Signifikativast av de alla var genrepet inför seriepremiären, mot Stora Sundby. Första halvlek var stundtals katastrofal spelmässigt, och vi låg rättvist under med 4-0. I andra halvlek skedde en scenförändring och vi dominerade totalt, dock så lyckades vi bara pricka in ett mål. Matchen siade lite om hur säsongen skulle se ut. Detta är ändå sådant som man får ha överseende med i ett, i stort sett, nytt lag. Självklart är det frustrerande för alla inblandade, särskilt för oss spelare själva, när spelet inte fungerar konstant. Men även om det såg rent ut sagt uselt ut på matcherna periodvis, var undertecknad själv aldrig överdrivet orolig inför året. För på träningarna var det vissa gånger riktigt bra spel. Alla hade boll i sig och alla hade viljan, det var det viktigaste. Förvisso skulle det naturligtvis ta tid att se resultat, men någonstans inom oss bubblade kunnandet.

Premiärer var inte vår grej i år. Precis som första träningsmatchen, slutade första seriematchen med storstryk. 1-7 borta mot Södertälje i början av maj var ingen höjdare. Alltjämt hade laget svårt att ”lära känna” varandra på planen. Positionsspelet var en akilleshäl, likaså försvarsspelet över hela planen. Något eget konstruktivt spel fanns heller inte att tala om. När det sedan går trögt resultatmässigt, sätter det sig i huvudet och många vill göra saker själv istället för att involvera lagkamrater på planen. Egentligen har vi under hela säsongen aldrig varit underlägsna motståndaren, om man tittar individuellt. Det är som lag vi fallerat vid våra förluster. I början av serien hade vi mycket problem med djupledslöpningar, varvid vi släppte in massor av frilägesmål. När vi väl fick lite bukt på dem så fortsatte det med insläppta hörnmål. Mycket av detta hängde ihop med träningsnärvaron, kommer inte folk och tränar kan man inte fila på situationer som behöver förbättras. Att färre kom och tränade medförde i sin tur att vi i princip aldrig kunde ställa upp med samma lag två matcher i rad, och kontinuitet är faktiskt en viktig faktor för att få laget att fungera tillsammans. Ett problem som dock inte kan bortförklaras under några omständigheter är onödiga kort och tjafs på planen. Det hörde givetvis samman med våra dåliga resultat, och det blev bättre i takt med att säsongen gick, men det har aldrig hjälpt att gnälla på domaren. Eller att gnälla på med- eller motspelare. Vi har fått X antal horribla gula och röda kort. Och vår placering i Fair-Play listan är knappast smickrande.  Att sådant beteende på en fotbollsplan inte bidrar till en godare lagsämja bör vara vetenskapligt bevisat. Således ska vi försöka få bort allt dåligt uppträdande, det vinner vi på i längden. För övrigt gick inte vårsäsongen särskilt lysande. Standardresultatet var 2-4, vilket vi förlorade med tre gånger. Därutöver hade vi en vinst, en oavgjord och en förlust till. Vi hade inte gjort bort oss i någon match, en del gånger hade vi oflyt, men det var poängen som saknades. En väl genomförd kväll mot blivande serietvåan Mariefred, trots förlust 2-4, satte punkt innan sommaruppehållet. Spelet på slutet hade sett bättre och bättre ut, så det fanns hopp inför fortsättningen.

När höstsäsongen skulle sparka igång var det lätt att få en déjà vu-liknande känsla. Återigen tycktes det som att hela laget var nytt. Flera nyförvärv hade anslutit medan en del från våren inte fanns med längre. Träningsmatchen mot Ärla gav dock positiva svar och vi vann med 2-1. Känslan var att vi hade fått in lite spetskompetens, och att laget blivit mer homogent. Samtidigt vällde det in folk på träningarna som aldrig förr. Ofta var vi runt 20 stycken, vilket resulterade i att matchliknande övningar kunde genomföras. Medelåldern på de nya i laget var förbluffande låg, och det kändes som att det var precis vad Diana behövde. Ändå inledde vi serien riktigt knackigt. Två storförluster på hemmaplan, 0-6 mot Mariefred och 1-6 mot Stenkvista, var kanske inte det bästa som kunde hända ett nykomponerat gäng. Eller möjligen var det just det. För trots dessa plumpar fortsatte vi att kriga, och det skulle i slutändan ge resultat. I just de inledande matcherna, speciellt mot Stenkvista, hade vi otroligt svårt att sätta våra målchanser. Vi kom till finfina lägen, men det var som förgjort när vi satte till foten. Så det fanns ingen egentlig oro för det offensiva. Med ordinarie målvakt borta och förändringar i backlinjen går det heller inte att uppnå perfekt försvarsspel på studs. Men vi kom tillbaka.

Vändningen skedde i omgång 11, mot Jäder. Visserligen blev det förlust med 3-2, där vi släppte in det avgörande målet i slutet, fast det var ändå ett stort steg framåt. Förssvarsspelet fungerade mycket tillfredsställande och för första gången på väldigt länge fick vi igång ett eget spel. Vi rullade oftare än att slå meningslösa långbollar. Vi tänkte enkelt istället för att tänka svårt. Att spela till närmaste gubbe var något vi började få inpräntat. Såklart hade det varit på träningarna vi anammat denna filosofi, och äntligen fick vi ut det på match också. Belöningen kom redan i nästa drabbning i Nykvarn. Diana fullkomligt mosade ett håglöst New Mill med 12-2. Det som är minnesvärt med den matchen är att laget aldrig slutade upp med att spela till varandra, trots att motståndarna låg i lördagskoma. Typ. Den fina formen tog vi med oss när vi åkte upp till Södertälje för en batalj med serieledande Betnahrin. De är otroligt duktiga på att rulla boll och i inledningen av matchen var vi faktiskt utspelade. Men sedan tog vi oss i kragen och skapade chans på chans. I andra halvlek tog vi över och nu var det vi som spelade ut dem. Närmare än en reducering till 3-2 kom vi inte, även om kvitteringsdoften var påtaglig mot slutet. Insatsen mot serieledarna tycker jag står ut under året, kanske var det vår bästa prestation. Att komma från en dålig start, mot ett så passningsskickligt lag, och sakta äta sig in i matchen, det visade att vår trodde på vår spelidé. Av bara farten vann vi därefter de två sista matcherna i serien. Först 2-0 borta mot Fogdö och slutligen 3-1 mot Södertälje, efter stabila insatser.

Till sist kommer en sammanfattning kring en säsong som inleddes i moll, sakta skiftade över till något ljusare, och som avslutades i härligaste dur. Den största vinsten i år torde vara att vi ens fick ett lag på benen. Räddningen blev alla de spelare som kom in i samband med att Lazar skrev på. Efter detta har nog Per Båverud fått skicka in fler övergångspapper till förbundet än vi haft matcher. Allteftersom har vi fått in fler och fler som velat vara med och lira. Fotbollsspelare från olika kulturer och bakgrunder har förenats till en salig blandning. Atmosfären i laget har blivit positiv och skön, där alla hälsar på alla innan träningar och matcher. Klubben är lyckligt lottade som fått spelare med hängivenhet och passion för fotbollen, med viljan att vinna och att bli bättre. Dessutom är många unga, här finns alltså sparkapital att hämta inför framtiden. Oberoende av spelduglighet så är prioritet ett att det finns tillräckligt med folk, och det har vi nu, det finns en bas att bygga på framöver. Men att laget sedan har potential, det borde alla vara överens om efter avslutningen på serien. Här ser man vad resultatet blir om alla jobbar för varandra, om startelvan får någorlunda kontinuitet och om många tränar. Viktigast av allt var emellertid att alla inblandade fortsatte att tro på vår förmåga. Annars hade vi troligen gett upp efter halva serien i år. Nu gav vi inte upp, vi krigade på. Publiken som såg oss kan inte ha trott sina ögon om de såg oss först under vårkanten, samt senare jämförde med höstens sista matcher. Var det verkligen samma lag? Förvandlingen har varit total. I tabellen och historieböckerna kommer det för evigt att stå att VoIF Diana slutade åtta och sist. Men vi själva vet vår kapacitet. Hade säsongen inletts i september finns en mycket stor chans att vi slutat i toppen av tabellen, istället för tvärtom. Därför är det på ett sätt synd att säsongen tog slut nu. Insikten kom att vi kunde stå upp mot alla andra lag serien. På de sista 4 matcherna tog vi 9 poäng, 12 poäng på 5 matcher om vi inräknar en träningsmatch. Det är därifrån som vi tar avstamp till nästa säsong, dit vi kommer komma tillbaka starkare än någonsin. Var så säkra på det. 

VoIF Diana är en anrik förening som stått emot otaliga törnar under årens lopp. Men alltid så reser sig Sveriges svar på ”Den gamla damen” igen, om än på stapplande ben. Nu sträcker vi oss upprätt och går framtiden till mötes, en framtid fylld av utmaningar. Vi ser fram emot den med tillförsikt. Återigen är Diana att räkna med på planen. 

Rasmus Ahlberg, den 2 oktober 2012.

VoIF Diana 2.0 - eller en omtumlande resa i fotbollens nedre regioner (slutet)

Här kommer sista delen av denna trilogi om VoIF Diana 2.0.  Efter en ganska poängfattig vårsäsong, följde några veckor utan fotboll. Det fanns dock en del spelare som ville hålla igång hela tiden, men det blev ett traditionellt sommaruppehåll.

Höstsäsongen började med ett par veckors träning. Vi kunde konstatera att en del spelare försvunnit från våren och en del andra hade tillkommit. Antalet spelare på träningen var ungefär det samma som på våren.

Vi började med en träningsmatch mot Ärla IF - som ställde ett lag 2 på benen. Tanken var att det laget skulle spela division 7 nästa säsong. Vi gjorde en spelmässigt helt godkänd match och lyckades vinna med 2-1. En bra start på hösten för laget - en mindre bra start för William Ortega, som skadade sig och blev tyvärr borta resten av hösten!

Seriespelet skulle börja med den, från våren uppskjutna hemmamatchen mot IFK Mariefred. Det var serieledarna mot jumbolaget, men vi kände oss tillfreds med förberedelserna och kände att våravslutningen hade gett oss råg i ryggen. Vi trodde på att vi skulle kunna ställa till med lite besvär för Mariefred!

Vi fick dock snabbt stifta bekantskap med hur det kändes att släppa in en massa mål igen! De misstag vi trodde att vi hade arbetat bort - kom tillbaka å det grövsta! Vi hade dessutom oflyt med en domare som lyckades missa tre (3) offsider i två anfall. När de missarna betyder att det blir två baklängesmål - då blir fokuset flyttat från spelet till domaren. Visa av skadan från våren - förstod vi att detta kommer inte att gå bra!
Andra halvlek blev en enda pinsam väntan på att matchen skulle ta slut. Vi förlorade med 0-6!

Så här skrev undertecknad i matchreferatet: 
Varför gick det så här?  Tittar man på de 22 stycken spelarna på planen och jämför dem spelare för spelare - då är inte IFK Mariefred, sex mål bättre. Men som lag betraktat, är det så stor skillnad!

Vi i VoIF Diana måste börja uppträda som ett lag! Man vinner som ett lag - man förlorar som ett lag!

Spelar man i ett lag - då är den första frågan man skall ställa: Vad kan jag göra för laget?  Tyvärr är det många som istället ställer frågan:  Vad kan laget göra för mig?

Får man en uppgift att sköta på planen - då gör jag det, man kan inte ta en annan uppgift och lämna min uppgift vind för våg! Varför gör man det?  Alla kan inte bli matchvinnare, det måste finnas de som gör "skitjobbet" och sliter för laget! Det är alltid kul att göra mål - men lämnar jag min arbetsuppgift/position på planen, då kan det sluta med ett bakslag för LAGET!

Jag skrev också att man flyttar fokus från spelet till domaren. Det finns inte en domare som ändrar ett domslut!  Tjatar man på domaren - vilket vi tyvärr har gjort alldeles för mycket, under våren - då får man domarna emot sig! 

Jag menar att man kan ta en varning för laget om man tex räddar ett mål eller hindrar ett friläge - Men att ta varningar för att man gnäller på domaren, eller springer på en motståndare, långt efter en situation, bara för att man tycker att man blivit orättvist behandlad... Det är INTE acceptabelt - det hör inte hemma på en fotbollsplan!

Om alla spelare underordnar sig LAGETs bästa - då är VoIF Diana inte sämre än något annat lag i serien! Men skall vi fortsätta på den väg jag beskriver ovan - ja då kommer tyvärr  inte poängen att bli så många fler!

Vi i VoIF Diana har en ordentlig hemläxa att göra!

Det verkade som om mycket av det positiva från våren, försvunnit under sommaruppehållet!


Det blev en ganska tuff träning efter den här matchen och sedan rensades luften!

Omgång nio skulle spelas hemma på Ekängen mot Stenkvista GoIF 2. Ytterligare en motståndare som vi var nära att rå på under våren. Men ännu en gång visade det sig att vi inte hade lärt oss försvarsläxan. Vi gjorde enkla missar och på 12 minuter går Stenkvista från 1-1 till 1-5, som blev halvtidsresultatet. Dessa minuter var rent pinsamma!

Andra halvlek  blev dock betydligt bättre och där släppte vi bara in ett mål och slutresultatet blev 1-6.

Så här skrev undertecknad i matchreferatet:
 Mindre bra: Emellanåt får man känslan av att VoIF Diana saknar försvarsspel! 12 st insläppta mål på två matcher är INTE godkänt! 

Ibland ser försvaret ut som en hönsgård - där räven har smitit in!

Det är som om alla hönor försvunnit åt alla håll. VoIF Dianas flesta insläppta mål, görs faktiskt av en fri spelare som befinner sig mellan målgården och straffpunkten! Där tror man ju att det skall vara tjockt med försvarande spelare.....

Detta är ingen kritik mot enskilda spelare - försvarsspel genomförs av alla spelare i laget, man har bara lite olika roller i arbetet.  Speciellt sårbara verkar man vara när det blir tal om långa bollar!

Laget skriker efter en försvarsgeneral - som kan styra laget med järnhand från backlinjen!

Mindre bra är också det rykte som VoIF Diana har fått bland domarna! Allt gnäll och en del efterslängar, gör inte domarna mer vänligt inställda. Vi får tyvärr acceptera att vissa saker som vi blir varnade för - inte leder till varningar för lag som gnäller mindre!

Man kan väl säga att höstupptakten inte riktigt hade blivit som vi tänkt oss! Men ändå kändes det som om det höll på att hända något i laget. Tommy Vasilevski hade gjort en värvningsraid på Nyfors fritidsgård och fått med sig ett antal spelare födda -95. De flesta var skolade i IFK Eskilstuna. Dessa killar genererade ytterligare ett par spelare. Plötsligt var vi ca 18 st spelare på träningarna!

Nästa omgång som skulle spelas mot Fogdö IF blev flyttad. Så omgång 11 spelades hemma på Ekängen mot Jäders IF. Här hade någonting inträffat med laget - vi på åskådarplats trodde inte våra ögon! 

VoIF Diana kom ut och spelade fotboll på ett sätt, som vi aldrig skådat. Man rullade boll och hade roligt. Man skapade målchanser i parti och minut. Tyvärr missades det också rejält i avsluten, men vi skapade chanser! Detta var en match som vi skulle haft poäng i - men surt nog så avgör Jäders IF på ett försvarsmisstag i den 90:e minuten. Detta var en otroligt bitter förlust!

Ur matchreferatet:
Fotboll är inte alltid rättvis eller logisk - det fick VoIF Diana verkligen erfara i lördagens match mot Jäders IF. Det hjälpte inte att man stora delar av matchen, spelade ut motståndarna - när man inte gör mål på de chanser man skapar! Till sist blev rädslan för att förlora, större än viljan att vinna! Då gick det som det brukar göra - ett tveksamt försvarsspel, gjorde att laget åkte på en blytung förlust i slutsekunderna!

Anledningen till denna förlust återfinns i den sista tredjedelen av banan - dvs VoIF Dianas oförmåga att göra mål!
Nu när man äntligen fått ordning bakåt, föll man på att man slår bort för många målchanser!  Tidigare har inte oförmågan att göra mål - haft så stor inverkan på matchbilden, då antalet insläppta mål varit så stort att oförmågan att göra mål, egentligen inte inverkat så mycket på matchresultatet!

Den här matchen gav ett lyft i självförtroende - trots den sura förlusten! Nästa match spelades mot New Mill Indians i Nykvarn. Det enda lag som vi vunnit över på våren. De hade dock spottat upp sig och befann sig ovanför oss i tabellen.

Man kan säga mycket om den matchen men vi vann med 12-2 och spelade verkligen fotboll i 90 minuter. OK motståndet vek ned sig fullständigt - men vi gick ända in i kaklet! Det roligaste var att vi borde ha gjort ytterligare 10 mål - vi brände massor med frilägen m.m.!

Omgång 13 skulle spelas i Södertälje mot suveräna serieledarna Betnahrin IK 2. Matchtiden var satt till klockan 20.00 i Södertälje - på en fredagkväll. Förra året hade vi inte fått lag! Denna gång ställde vi 16 st spelare på planen!

Betnahrin gjorde snabbt 2-0 och vi på läktaren trodde att nu får vi en riktig omgång! OJ vad vi bedrog oss! VoIF Diana gör sin bästa match för säsongen och under hela andra halvlek rullar vi ut motståndarna! Ett fånigt misstag i försvaret gör att vi förlorar, men detta var alla hedersamma förlusters moder! Vi medresta supporters trodde inte våra ögon!!! Matchen slutade med förlust 2-3...

Ur matchreferatet:
I andra halvlek spelade VoIF Diana verkligen ut och det byttes en hel del chanser. Tyvärr utnyttjade Betnahrin ett av få misstag i Dianaförsvaret och kunde distinkt trycka in 3-1 bollen. Efter det så skapade Diana några riktigt högkvalitativa chanser, men tyvärr saknades den lilla turen, som ett bottenlag sällan har....

Jag har sällan sett ett så disciplinerat försvarsspel från VoIF Diana! Det var milsvid skillnad från en del matcher under säsongen. Man gjorde faktiskt det mesta rätt!

Det ser riktigt bra ut när alla förstår sin roll och gör det man blivit tillsagd! Det har tagit en stor del av säsongen - men nu verkar pusselbitarna ha fallit ned på rätt plats. Det är riktigt roligt att se den förvandling som laget gått igenom under säsongen! Man kunde verkligen inte se att det skilde 23 poäng mellan lagen i serien. VoIF Diana var verkligen värda en poäng i denna match! Det tyckte motståndarna också.....

Det är lite roligt att höra utomstående personer som inte kan förstå varför VoIF Diana ligger där man gör i serien. De har varit imponerade över vårt spel, nu på slutet!

Nu skulle den uppskjutna matchen mot Fogdö IF spelas och det fanns en viss optimism i laget! Det här blev dock en match som var totalt olik de senaste. Här fick vi verkligen jobba hårt och kriga i 90 minuter. Skönspel var inte att tänka på - det ingick liksom inte i motståndarnas spelidé! Vi krigade i 90 minuter och det belönades med den första 0:an sedan den 28/8 2010! Det var ganska precis 750 dagar sedan sist.... Resultatet blev seger med 2-0.

Nu återstod bara sista omgången hemma på Ekängen mot Södertälje FK 2. Det var det laget vi inledde våra stapplande steg mot i våras! Nu var det liksom dags för examen....
Efter en jämn och tuff första halvlek, släppte anspänningen för oss och vi började rulla boll igen. Ännu en gång räckte det till en säker seger. Vi vann med 3-1 och Rasmus Ahlberg gjorde sista målet.

Kommer ni ihåg att jag nämnde att Rasmus var vår första målskytt under säsongen. Det var liksom typiskt - Rasmus är  den som varit genomgående bäst under säsongen!

Sammanfattningsvis kan man säga att det har varit en omtumlande resa under året. Det har varit allt från total uppgivenhet till näst intill glädjefnatt under resans gång! Jag trodde aldrig att vi skulle komma till spel denna säsong!

Det är naturligtvis många som skall lyftas fram för att det har blivit en lycklig avslutning på säsongen och att det finns en framtidstro!

Lazar Vasilevski - tog ett riktigt mission impossible. Han fick fria händer av oss i styrelsen för att bygga ett lag! Han har verkligen lyckats att få pusselbitarna på plats.

Tommy Vasilevski har gjort ett jättejobb för att värva spelare och få folk att ställa upp till matcherna. Han har också haft ett par "kvartssamtal" med spelartruppen - när det varit som värst gnälligt!

Rasmus Ahlberg - stannade kvar i föreningen! Höll igång sina kompisar under vintern. Har sedan varit vår genomgående bästa spelare.

Hasse "Data" Pettersson - vår allerstädes närvarande materialförvaltare. Utan dig hade det inte funkat!

Jim Asplund - utan ditt telefontjatande på spelarna under våren, hade vi inte funnits idag!

Peter Lallukka - som sett till att kiosken fungerat under hemmamatcherna.

Måste bara få avsluta med att berätta om något som jag aldrig upplevt i ett fotbollslag förut. Jag har varit med i ca 40 år... När man kommer till match eller träning - kommer alla och tar i hand! Sådana saker gör att det blir en bra stämning i gruppen!

Vill passa på att tacka alla som ställt upp för föreningen under den här säsongen - jag hoppas också att ni haft lika roligt som jag under hösten! Jag ser dessutom fram mot nästa säsong med tillförsikt!

Nu kör vi så det ryker 2013! 

Nästa blogginlägg har jag lånat ut till en ung man med journalistambitioner. Rasmus Ahlberg kommer att beskriva säsongen från sin vinkel! Det inlägget kommer om ett par dagar...

VoIF Diana 2.0 - eller en omtumlande resa i fotbollens nedre regioner (2)

I del ett av denna trilogi så fick ni en beskrivning av hur vintern och vårens träningar och träningsmatcher hade genomlevts. Vi slutade med att det var dags för seriepremiär!

Lördagen den 6 maj klockan 15.00 på Östertälje IP i Södertälje var det dags för seriepremiär mot Södertälje FK 2.  Lazar hade fått förhinder så det blev Hasse "Data" och undertecknad som fick nöjet att ansvara för laget!
Det skall erkännas att jag inte hade speciellt höga förväntningar på matchutgången. Vi kom med ett mycket orutinerat lag... Det var endast två spelare som tidigare representerat VoIF Diana i seriesammanhang med i laget. Rasmus Ahlberg och Christian Dahlgren hette de modiga!

Vår orutin och ovana att idka försvarsspel, visade sig på planen och även i resultatraden. Vi fick en lektion och förlorade med 7-1. Rasmus Ahlberg gjorde vårt mål i den 88:e minuten. Det var klasskillnad!  Notera dock detta resultat och vår målgörare - jag återkommer till dessa punkter i del 3.

All vår början bliver svår.... Men nu var seriepremiären överstökad och det kunde förmodligen inte bli sämre! 

Omgång två spelades på Ekängen och motståndare var Betnahrin IK 2. Försvarsspelet var lite bättre och vi gjorde även två mål framåt - men tyvärr blev det förlust med 2-4.

Tredje omgången spelades också på Ekängens IP, denna gång stod New Mill Indians för motståndet. Vi överträffade oss själva och Tommy Vasilevski och Kristijan Stapic gjorde två mål var och Rasmus Ahlberg ett mål - det räckte till seger med 5-3! Isen var bruten! Nu skulle väl ingenting kunna stoppa oss - eller?

I omgång fyra mötte vi Jäders IF eller egentligen ÖIS 2 på Sundby IP. Vi förlorar matchen med 2-4. Jag skriver i mitt matchreferat att - vi förlorar matchen på att vi gör några enkla markeringsmissar i försvaret, i samband med fasta situationer. Det är några individuella misstag, som sänker hela skutan... Spelmässig har vi tagit ett jättekliv framåt under den första delen av serien!

Omgång fem spelas på Ekängen och motståndare är Fogdö IF. En småful och grinig match slutar 3-3. Vi drabbas av en kostsam utvisning i sista minuten. Vår målvakt Kosar Safari - drog på sig en grov utvisning för "snack" med domaren! Det skulle visa sig att han blev avstängd under fyra matcher!

Spelmässigt gör vi vår bästa halvlek - serieledande Fogdö får endast försvara sig! Sista 25 minuterna tappar vi dock fokus och börjar gnälla på domaren! Då kommer de enkla missarna och vi blir straffade med baklängesmål!

Omgång sex spelades på Gyllingsvallen i Hällberga. Stenkvista GoIF 2 stod för motståndet och vi lyckades ännu en gång  spela jämt med en motståndare - men enkla missar i försvaret, fäller oss ännu en gång.... Vi förlorar med 1-3 men är inte på något sätt underlägsna! Efter denna match fick laget, eller rättare sagt några spelare, en rejäl utskällning av Lazar!

Omgång sju spelas borta mot IFK Mariefred, som då var serieledare. Ännu en match utan ordinarie målvakt, men laget står verkligen upp bra igen! Vi förlorar med 2-4 men det var en hedersam förlust!

Sedan skulle serien vända med en match mot IFK Mariefred veckan efter midsommar - men vädrets makter satte stopp för det och det var dags att ta sommarlov.

Sammanfattningen av våren blir att orutinen lyste igenom i början. Det var väldigt mycket individuella misstag som ställde till det i försvarsarbetet. En del försvarare hade lite svårt med markeringsspelet - om man säger så....

Vi tog dock stora steg framåt, speciellt när det gällde att utveckla passningsspelet. Vi spelade jämt med de flesta lagen - men som sagt så ställde försvarsmissar till det alltför ofta!

Vad som var mindre bra var att vi fick rykte om oss att vara besvärliga att döma! Jag förstår varför - disciplinen var inte den bästa och vi drog på oss väldigt mycket varningar för just snack! Fullständigt onödigt! Det myckna gnällandet på domare - gjorde också att koncentrationen på fotboll försvann och med det kom misstagen som fällde oss i jämna matcher!

Vi drog på oss 26 st varningar och en lindrig och en grov utvisning på vårens sju matcher. Det är inte acceptabelt! Speciellt när man får varningar för efterslängar och snack med domaren. Där fanns det mycket att förbättra inför hösten....

Nu var det dags för sommaruppehåll och man kan konstatera att laget tagit några stora steg framåt, när det gällde passningsspelet. Försvarsspelet hade också blivit bättre - men det fanns en del att jobba med. Vi såg dock fram mot hösten med tillförsikt - vi levde ju som förening!

Om några dagar kommer den tredje delen....

VoIF Diana 2.0 - eller en omtumlande resa i fotbollens nedre regioner!

Måste först be om ursäkt för att jag varit usel på att posta inlägg i denna blogg! Jag lovar att bli bättre!

VoIF Diana 2.0 - varför denna rubrik? Jo, det är nämligen så att fotbollslaget VoIF Diana har blivit en uppdaterad version och jag skall ge er en lång beskrivning av hur det har gått till!

Vi flyttar oss till den 25 september 2011 - det är dagen då VoIF Diana skall spela den 18 och sista omgången i division 6 norra. Tabellplaceringen var redan given att det skulle bli sista platsen! Vad händer då? Jo, 26 st spelare har plötsligt valt något annat att göra än att spela fotboll denna söndagseftermiddag. Med så många återbud stod vi där utan att få ihop fullt lag - vi hade åtta (8) spelare.  Då återstod bara att lämna WO - ställa in matchen och ge motståndarna 3 poäng och betala en straffavgift på ca 6 000:-.... Den summan motsvarar ungefär planhyrorna för alla hemmamatcher den säsongen.....

Att spelarna inte brydde sig - det förstår jag - men det är som ledare minst sagt pinsamt att få lämna WO! Jag har aldrig varit med om det under mina 29 år i VoIF Diana!

Detta kunde faktiskt ha varit slutet för VoIF Diana - men det kändes surt att ta ett nedläggningsbeslut inför föreningens 110:e år!  Men vi befann oss verkligen på botten.

Tränaren lämnade oss - jag förstår verkligen varför!  Han hade fått se en nedåtgående trend både fotbollsmässigt och framförallt på träningsnärvaron! Spelarna kom i stort sett bara till matcherna, när man ringde efter dem!

Detta hade börjat redan under säsongen 2010 - men nu slog det alla bottenrekord!

Vad skulle vi göra för att hålla liv i den gamla damen? Ett antal personer fick en förfrågan om de skulle kunna tänka sig att träna VoIF Diana - men av olika anledningar blev det inte något napp!

Det här med träningstider är en annan lustig sak... Under flera år hade vi tränat i fotbollshallen under höstarna. Vi har fått urusla tider, men det har varit ganska bra med folk. Nu hade det dock börjat klagas över den sena tiden, så undertecknad tog kontakt med Eskilstuna Fritid och undrade över om det fanns någon bättre tid i en gymnastiksal. Döm om min förvåning - de kunde erbjuda Djurgårdsskolans gymnastiksal på onsdagar klockan 19.30-21.00!  Det är annars en tid, som en division sju-klubb bara kan drömma om!

Vi satte igång i början på oktober - de enda som dök upp var våra killar som är födda runt 1991! Efter hand dök det upp ett par gamla trotjänare till - men det såg inte bra ut, om man hade tänkt sig att ställa upp med ett lag i seriespel!  Uppenbarligen var det inte träningstiderna det var fel på!

Vi fortsatte att mala på och varje gång kom det 6-10 personer, samtidigt pågick ett arbete med att få en tränare till föreningen. Träningsmatcherna stod för dörren och det var inte så roligt att tänka på det, när antalet tränande spelare, var oroväckande lågt.

Nu befinner vi oss i början på februari och träningsnärvaron är fortfarande alldeles för låg! Vi har fått ett tips om en tränare, som var sugen på att börja träna ett lag igen!  Delar av styrelsen börjar med att kontakta Lazar Vasilevski  för att höra om han, som ryktet sa, var sugen på att träna ett lag? Lazar var nog sugen, men beslutet dröjde, men vi kände att det skulle nog lösa sig!

Allt löste sig och Lazar hoppade på ett "mission impossible"! Vi i styrelsen var väldigt noga med att poängtera att det i första hand gällde att få föreningen att överleva! Det sportsliga resultatet kom i andra hand!

Med Lazar kom också Tommy Vasilevski, Abbas Al-Ali, Dejan Sakotic och Elvir Cimirotic. Dessa killar kom att få en huvudroll, skulle det visa sig framöver... De blev stommen i nybygget tillsammans med Rasmus Ahlberg, som solidariskt stannade kvar i föreningen!

Första helgen i mars - dags för första träningsmatchen mot ÖIS på Torshargs konstgräs. Vi hade fått ihop ett lag - bestående av personer med mycket varierande fotbollskunskaper. Det var allt från ganska rutinerade spelare, till killar som aldrig spelat en organiserad match! Vi fick stryk med 8-1 - men vi var med i matchen igen.

Träningsnärvaron blev bättre och bättre, men ibland blev det lite gott och blandat till matcherna. Det var bröder och kusiner och släktingar, som ställde upp, när det krisade med spelare. Här måste vi ge en stor eloge till Jim Asplund, som ringde många samtal för att få igång de gamla spelarna.

De gamla spelarna - är ett kapitel för sig! De var med någon träningsmatch, men konstaterade att de inte kände igen sig i klubben längre och sedan såg vi dem inte mer. Tack till Roger Sandström som ställde upp i målet, under träningsmatcherna.

Det blev några inställda träningsmatcher, men det berodde inte på oss! Antingen var det vädret eller också var det motståndarna, som inte fick ihop lag....

Vi vann en träningsmatch och förlorade övriga, det var inga katastrofer men....

Antalet spelare på träningen ökade för varje gång, det var dock ganska ojämn klass på de som kom. Men som sagt, det var överlevnad som gällde och alla behövs för att få ihop laget!

VoIF Diana hade nu blivit något av ett FN i miniatyr. Vi hade spelare med bakgrund från Balkanhalvön, Irak, Sydamerika, Afrika, Sverige, Afghanistan.... Det var många viljor att jämka ihop! Men klubben levde och det såg ut som vi skulle komma till seriespel också! 

Här slutar del ett i denna trilogi. Jag återkommer om någon dag med del två, vårsäsongen....