onsdag 30 september 2015

Tillbaka till rötterna

Det hela började med att jag åkte bil och lyssnade på ett inslag i Sörmlandsradion.

Det var torsdag eftermiddag och reportaget handlade om ett motionslopp på cykel.
Loppet hette Båven runt och skulle ha start och mål Sparreholm. Loppet skulle köras redan två dagar senare - lördagen den 1 augusti.

Här blev det något fel i undertecknads omdöme!

Två tankar dök upp samtidigt i huvudet:  Min far härstammade från området och jag är en del av styrelsen i VoIF Diana - som är en gammal cykelklubb!

Jag fick ett infall och sade till hustrun att - det där måste man göra något åt! Jag ser om det blir bra väder och då åker jag och efteranmäler mig till den korta slingan på 42 kilometer.

Nu skall jag dock erkänna att jag är inte helt bortkommen på en cykel - jag cyklar en del som träning, men jag har aldrig cyklat 42 km i ett svep. Jag brukar köra ungefär hälften på ett träningspass.

Lördagen kom och klockan 06.00 ringde väckarklockan - utanför fönstret strålade solen!

Nu kunde jag ju inte backa, så det blev en stadig frukost och på med träningskläderna. Cykeln lyftes på cykelstället på bilen och sedan bar det iväg till Sparreholm!

Anmälningsproceduren var enkel och plötsligt befann man sig vara anmäld till ett cykellopp!

Tyvärr behövde man inte anmäla sig i en klubb - de ville bara ha en stad, men jag tänkte köra loppet med en av VoIF Dianas vita matchtröjor på mig!

Väl på plats så såg man att utrustningsmässigt så befann jag mig ungefär på just VoIF Diana nivå - då pratar vi tidigt i föreningens liv...

Jag kom på min sjuväxlade herrcykel - förvisso en ny och fin cykel - men de flesta andra hade mountainbikes eller   hybridcyklar..

Jag kunde trösta mig med att det fanns faktiskt de som hade äldre cyklar än jag - det fanns äldre damer med cykelkorgar och äldre herrar på "damtrallor".

Målsättningen var att i alla fall ha denna kategori cyklister efter mig i mål - lite tävlingshets måste man ju ändå få känna...

Starten gick och min del av startfältet trampade i väg i riktning mot Flen för att snart nog svänga vänster mot Nyköping. Största delen av startgruppen försvann i fjärran och jag försökte hålla jämna steg med de äldre cyklisterna.

Jag måste dock erkänna att jag var mycket stolt i min VoIF Dianatröja - klubbmärket hade tävlat med cykel redan 1902!

Allt gick lätt och det var bara att trampa på söderut - efter ca nio kilometer stötte vi på en ganska lång backe - undertecknad som inte var någon van tävlingscyklist, gör ett grundfel och går för hårt i backen. På toppen är låren helt slut och andningen är tung och pulsen är alldeles för hög!

Sedan skall vi svänga höger mot Årdala kyrka och cykla på en grusväg. Låren har inte återhämtat sig och det här är början på en mindre trevlig resa. Bland annat kommer vi till en brant backe med lite löst grus i vägbanan - där är förnedringen total!  Jag får kliva av cykeln och gå de sista metrarna till toppen! Hjärnan ville uppåt - men låren strejkade...

Ett par kilometer och sedan var det vätskedepå - det var darriga ben som höll en uppe , när man skulle stiga av cykeln och stå upp...

Färden fortsatte i en vacker natur och det verkade som jag hade kört ifrån de äldre cyklisterna.

När vi sedan kom fram till Forssa och skulle svänga höger mot Flen - då började det verkliga elddopet - här var det en lång och ganska brant backe. Förnedringen var stor igen - men denna gång lyckades jag ta mig upp för backen - stående och trampande från botten av backen.

Efter den backen dök det upp ytterligare tre rejäla backar - jag kan säga att hjärnan och låren - var inte överens - denna gång heller!  Men nu skulle jag bara upp för backarna - det blev stående cykling i väldigt låg fart - men upp kom jag!

Framme i Flen så svängde vi mot Skebokvarn - jag har åkt bil där många gånger - men aldrig uppfattat att det skulle var sådana höjdskillnader på vägen. Det var mycket stående cykling i dessa backar också.....

Efter ett depåstopp i Skebokvarn återstod endast ca sex kilometer till målet. Nu var kroppen helt slut och det var endast fighterhjärtat som drev mig framåt - för i mål skulle jag!

Sista biten i mot målet var mycket svagt uppför och jag tyckte det skulle vara förnedrande och komma cyklande på lägsta växeln in i mål. Jag trampade på näst lägsta växeln och låren protesterade - men jag tog mig över mållinjen.

Det var länge sedan en cyklist i en dianatröja hade gått i mål i en cykeltävling - det kändes skönt!

En tanke som slog mig var - hur skall jag kunna stanna efter mållinjen - kommer benen att bära mig.

Jodå - det gick bra! Men kroppen talade tydligt om vad den tyckte och träningsvärken i benen höll i sig  ett par dagar.

Men tro inte att jag blev avskräckt jag har köpt en hybridcykel (se bilden) och tänker åka loppet nästa år också. Då skall det gå lite fortare och sedan skall jag lära mig av årets misstag.....

Nu har man representerat VoIF Diana i både Å-loppet (gång) och cykeltävling - nästa år skall vi väl vara fler på båda ställena?



2 kommentarer: